Etikettarkiv: förnyelse

7 punkter för en ny socialdemokrati

Min krönika i NA idag:

Det är självklart ett problem att ingen verkar vilja bli partiledare för Socialdemokraterna. Det råder dock ingen brist på kandidater; om två månader kommer en duglig partiledare att vara vald. Problemet är att den slutna processen inte direkt signalerar det vi vill berätta just nu: att vi vill och kommer att förändras. Partiledarvalet borde vara en del i denna förändring.

Jag har fem personer jag vill se som partiledare: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo eller Ulrica Messing. Samtliga pratar så att man förstår och de representerar något nytt för väljarna. Alla fem kan leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. För det behövs.

I en vecka har jag bloggat (här på bjornsundin.speedhost.me) om vad jag tror att förnyelsen bör innehålla. Här är än en sammanfattning av de sju punkter som jag skrivit om (länkarna leder till blogginläggen):

1. Denna gång måste förnyelsen vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; även om våra grundläggande värderingar delas av de flesta så är det alltför få som upplever att våra förslag svarar på de frågor som ställs idag.

2. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även låta bli att motsätta sig frågor som egentligen inte är viktiga – det finns inget egenvärde i att säga nej till andra partiers förslag.

3. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan), som var hjärtlös.

4. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner.

5. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Vi måste till exempel både säkra kvaliteten i skolan och ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Därför måste vi inleda en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

6. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som har jobb – men nya jobb skapas (bevisligen) inte. En rejäl skatteomläggning bör göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

7. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi våga använda de politiska verktyg vi har i kommuner, landsting och stat mer aktivt. Då handlar det både om att ändra lagar och att ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning men också att pröva nya sätt att uppmuntra klimathänsyn och miljötänkande. Till exempel att kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Socialdemokraterna har historiskt varit dåliga på förnyelse i opposition. När vi haft regeringsmakten har vi lyckats bättre med att anpassa politiken till nya villkor i samhället. Men nu har vi inget val; till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Och vem som leder Socialdemokraterna är en avgörande del i detta.

Klassiska ”S-verktyg” kan göra Sverige grönare (del 7)

Manifest från en sjuksäng, del 7:

”När mänskligheten ruttnar i en hög
och alla ba: ’vad är bäst för mig?’
och ’jag köper vatten på flaska’
och ’hon älskar inte dig'”
Säkert! i låten Fredrik (Annika Norlin, 2010)

Det finns visserligen några få som fortfarande hävdar att klimathotet inte är på allvar. När till och med Fredrik Reinfeldt börjat bry sig om miljön och hans moderata parti försöker profilera sig som miljömedvetna verkar den där diskussionen (äntligen) vara över.

Vi står inför enorma utmaningar som kommer att hota hela vårt sätt att leva – om vi inte agerar på allvar. Globala toppmöten är viktiga, men i slutändan är det inte vid internationella förhandlingar frågorna avgörs. Överenskommelser om utsläppsminskningar och annat bidrar till ökad medvetenhet och till att sätta press på länders regeringar, men det avgörande handlar om hur denna medvetenhet omvandlas till konkreta politiska förslag som får effekt.

Det handlar om politiska beslut om skatter, att uppmuntra positiva drivkrafter, att förbjuda farliga ämnen eller att ställa hårdare krav på energiförbrukning eller utsläpp. Eller annorlunda uttryckt: det handlar om att använda precis den typ av verktyg som socialdemokratin förr var så framgångsrik med. Det som ibland hånas som ”den sociala ingenjörskonsten”.

Vårt personliga ansvar för klimatet är stort och det finns ingen anledning att förringa vikten av att köra mindre bil, återvinna mer eller förbruka mindre energi. Genom att försöka leva mer klimatsmart påverkar vi också andra till att ta större ansvar och självklart är vårt eget bidrag för att exempelvis minska utsläpp viktigt. Men det är först när vi använder våra gemensamma verktyg som vi kommer att få någon riktig effekt av de personliga valen.

För oss som är aktiva i Örebro-politiken handlar det om att skapa ett Örebro där vi alla tar ansvar för klimatet. Kommunen ska göra sitt genom energibesparingar, klimathänsyn vid upphandling (så gott det går med dagens lagstiftning) och mycket annat. Men vi behöver också ta fram fler förslag på hur kommunen kan hjälpa (eller påverka) örebroarna att ta större ansvar för klimat och miljö i sina dagliga liv – även på områden som inte är kommunal verksamhet.

Ett exempel är ett initiativ som togs av min företrädare som ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad, Fredrik Persson (mp). Han har krävt att tjänstemännen ska kräva in – och redovisa – energivärden i samband med att vi till exempel ger möjlighet för byggföretag att sätta igång byggen. På det sättet ökar pressen på byggföretagen och vi har möjlighet att – åtminstone i vissa fall – stoppa byggen som visar för dåliga energivärden.

Vi ska helt enkelt använda de verktyg vi har.

Det är därför jag har föreslagit att Örebro kommun ska informera (och uppmuntra) oss vattenabonnenter att – frivilligt – bidra till att fler får rent vatten (läs om min motion här).

Det är därför vi Socialdemokrater vill ta initiativ till ett nytt Örebro Energi där kommunen, tillsammans med privatpersoner och företag, kan bygga moderna (och stora) vindkraftverk för att steg för steg göra Örebro självförsörjande på klimatsmart el. (Vi har många fler förslag på området, läs mer här)

Det är därför jag föreslagit att Örebro kommun inför något som jag valt att kalla Örebroflaskan; en flaska som går att fylla med vanligt kranvatten i affärer och på andra ställen så att vi minskar miljöbelastningen som orsakas av transporter, plasttillverkning och plastsopor.

Vi måste helt enkelt våga använda de gemensamma organisationerna (kommun, landsting, region, stat och så vidare) för att driva på i rätt riktning.

Vi ska självklart också ändra regler och lagar (återkommer till det längre fram) men genom att göra det lättare att ta miljöansvar tror jag att vi skapar ringar på vattnet som på sikt betyder mer än internationella överenskommelser. Om vi, till exempel, visar att det är möjligt för örebroarna att ge motsvarande hela Tanzania rent vatten, tror inte du att andra kommuner kommer att ta efter och göra något liknande?

Men sånt här tar tid. För i grunden är både tjänstemän och politiker i exempelvis kommunerna rädda för att göra saker som de inte gjort tidigare. Min motion om ”frivilligt högre vattenpris kan ge fler människor tillgång till rent vatten” lämnades in 2003. 2007 diskuterades den för första gången. Och sedan försvann den igen, för att nu åter lyftas upp för diskussion. Och mitt krav var inte så radikalt: ”att uppdra åt Tekniska nämnden att utreda förutsättningarna för att låta örebroare som vill betala mer för sitt vatten, för att finansiera biståndsprojekt som ger fler människor i världen tillgång till rent vatten”. Utreda förutsättningarna innebär ju till exempel att man – om man vill slippa administrera pengarna – kan svara: ”det går inte att kommunen administrerar inbetalningen eller insamlingen, men självklart kan vi skicka med informationsblad med inbetalningskort”.

För riksdag och regering finns självklart också en hel del att göra lagstiftningsmässigt. Igår skrev jag om skatterna, och det är en avgörande del: Att göra det billigare att laga och sköta prylar än att köpa nya skapar förutsättningar för nya typer av jobb – och gör att vi skonar miljön. Men det innebär förstås också att man sänker skatten städning och servicetjänster, och det tycker ju en del är väldigt provocerande… 😉

Men skattelagstiftningen bör också ändras så att den uppmuntrar att människor går samman för att gemensamt ta större ansvar för jordens framtid, till exempel bilpooler, kanske genom att medge skatteavdrag för medlemsavgifter i (seriösa) eko-kooperativ eller att införa ett särskilt investeringsstöd.

Och genom att ändra lagarna som styr upphandling i kommuner och landsting kan det bli lättare att handla från lokala odlare (för att minska transporterna) eller att ställa tuffa miljökrav. Mycket av detta går att göra idag, men det är krångligt.

Att socialdemokratin ska använda traditionella verktyg för att bygga samhället till att göra Sverige – och världen – grönare är inget nytt. Vi har pratat om det gröna folkhemmet, vi har lagt fram utredningar och antagit program i både kommuner och landsting. Men jag tycker att vi fortfarande alltför ofta tvekar inför att använda verktygen mer aktivt.

Att lansera ”den sociala ingenjörskonsten” som valvinnare är nog inget framgångsrecept. Och kanske är det lika dödsdömt att lansera ”den klimatsmarta ingenjörskonsten”. Men det är det som behövs – det återstår bara för någon att hitta på ett smartare namn. Och för oss som är politiskt ansvariga att börja göra verkstad. Vi socialdemokrater borde vara duktiga på det.

PS. Det här är sista delen i mitt ”Manifest från en sjuksäng”, tidigare inlägg finns under fliken ”Socialdemokratins förnyelse” till vänster. Namnet, ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb (del 6)

Manifest från en sjuksäng, del 6: Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb (del 6)

”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad
För jag får ryggbråck och 80 öre per dag
Och till julen får vi pennor med företagslogga på

Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
Säkert! i låten ”Sanningsdan” (Annika Norlin, 2007)

Det finns de som tror att höga skatter är socialdemokratisk ideologi. Det är fel.

Socialdemokratisk ideologi är övertygelsen om att vi gemensamt kan åstadkomma mycket mer – och bättre – om vi gör det tillsammans. Och skatter är det smartaste – och mest rättvisa – sättet att finansiera gemensamma åtaganden för vård, omsorg, trygghetssystem och mycket annat. Men det finns inget egenvärde med höga skatter.

Den socialdemokratiska principen bakom skatter handlar om: 1/ att det är ett bra sätt att finansiera välfärd och gemensamma åtaganden och 2/ att skatter kan omfördela pengar från dem som har mycket till dem som har lite, och därigenom minskar orättvisor och klyftor. Möjligen kan man lägga till 3/ att skatterna bidrar till en positiv utveckling i samhället, till exempel klimatanpassning och nya jobb, fast det är nog inte principen – snarare praktiken.

Därför är inte socialdemokrater mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men att sänka skatten till varje pris, och bekosta det genom att slänga ut sjuka människor ur sjukförsäkringen är omoraliskt. Att hellre sänka skatten än att satsa på bra utbildning är korkat. Att sänka skatten och istället öka den privata finansieringen i vården är orättvist (och ineffektivt).

Pengar som sparas genom mer effektiv verksamhet kan användas till viktiga nysatsningar, eller till att sänka skatten. Jag föredrar viktiga nysatsningar.

Men självklart är det inte så enkelt. För om en skattesänkning bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till viktiga välfärdssatsningar, och då ska den skattesänkningen inte ställas mot välfärdssatsningarna – tvärtom. På politiska kallas det där för ”dynamiska effekter” (och de är väldigt svåra att bevisa i förväg).

Den borgerliga regeringen påstår att de använder skattesystemet för att skapa fler jobb. Det är inte sant: fyra år med jättelika skattesänkningar har inte gett fler jobb. Jobben har blivit färre. En förfärande stor del av de borgerliga skattesänkningarna har gått till dem som tjänar mest. Det är fel. Men att låg- och medelinkomsttagare har fått stora skattesänkningar är inte nödvändigtvis fel.

Men bara för att de borgerliga partierna har en dålig skattepolitik behöver ju inte socialdemokraterna också ha en dålig skattepolitik. Vi gick, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, till val på några skattehöjningar. De var välmotiverade (för att stärka välfärden och investera i ett grönare Sverige) men de blev dessvärre symboler för något större.

Tre av de där skattehöjningarna utpekas ibland, något slarvigt, som skälet till att de rödgröna förlorade valet: fastighetsskattehöjningen, införandet av förmögenhetsskatt och avskaffandet av rut-avdraget. Självklart var det inte på grund av tre skatteförändringar som vi förlorade valet; men de bidrog sannolikt till valförlusten eftersom de påminde om tre myter: S vill aldrig sänka skatten (ens för låg- och medelinkomsttagare); S vill göra det dyrare att bo; S har ingen jobbpolitik.

Jag tycker, så klart, inte att de där påståendena är korrekta. Men jag är ju inte helt representativ för väljarkåren…

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de där skatteförslagen öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Och grundproblemet är att höjda skatter aldrig skapar mer resurser till att anställa lärare, sjuksköterskor eller fritidsledare. Mer resurser till välfärden skapas i första hand av att fler jobbar, eller att vi jobbar mer. Därför behöver vi ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen har istället skapat ett skattesystem som i första hand belönar dem som har jobb – men det ger (bevisligen) inga nya jobb. Och därmed alldeles för lite nya resurser till välfärden.

Det tydligaste exemplet på problemet med Socialdemokratins skattepolitik tjatar jag ofta om: tjänstebeskattningen.

Det är nämligen så att den del av den privata tjänstesektorn som i huvudsak riktas mot privatpersoner är ofta mest arbetsintensiv och därför också mycket priskänslig. Förutom att det i denna del av tjänstesektorn finns stora problem med svartjobb, dåliga arbetsvillkor och rovdrift på människor så ”straffar” skattesystemet idag tjänstsektorn.

På jobbkongressen 2009 tog jag följande exempel när jag från talarstolen talade för ett tillägg i skrivningarna om tjänstesektorn:

”När jag till exempel drev företag för några år sedan så diskuterade vi om vi skulle anlita någon för att städa våra lokaler. Det skulle bli dyrt. Faktum är ju att om vi istället hade köpt en självgående dammsugare, som Electrolux Trilobite, skulle vi tjänat in det på mindre än ett halvår. Trots att den kostar cirka 10 000 kronor. Att köpa maskiner och prylar är nämligen gynnat, skattemässigt.

För det första hade vi fått kvitta momsen mot den moms vi själva fakturerar till andra. Där sjönk priset till 8000 kr. Sedan fungerar företagsbeskattningen så att man slipper skatta på vinst så länge man investerar den i rörelsen och där blev det ännu lättare att finansiera ett inköp av en dammsugare.

Men dyrare hade det varit att anlita någon som städade. För där tillkommer alla kostnader direkt. På det sättet missgynnas anställningar jämfört med investeringar i exempelvis maskiner. Slutsatsen blev att vi skötte städningen själva, istället för att jobba med det som var företagets kärnverksamhet.

Det är inte fel att investeringar i maskiner och robotar och datorer gynnas i skattesystemet. Tvärtom. Det skattesystemet har bidragit till att svensk exportindustri alltid varit modern och konkurrenskraftig. Men vi måste också slå fast att skattesystem och andra regler kan behöva förändras för att underlätta för servicesektorn.”

Jag tänker inte påstå att en rättvis beskattning av tjänstesektorn avskaffar arbetslösheten. Men jag tycker att det är rimligt att sänka skatten på köp av tjänster (både när det gäller städning och andra tjänster) för att sätta fart på en marknad som har möjlighet att växa. Rut-avdraget är dock – egentligen – ett rätt korkat utformat system (här föreslår TCOs Roger Mörtvik en variant på hur systemet kan göras om).

Men däremot finns det ett viktigt skäl till att det aldrig kommer att bli lika billigt att gå på krogen i Sverige som i våra favoritturistländer: vi vill inte att det ska bli så. För att vi ska betala nästan ingenting för restaurangmaten måste nämligen den som lagar restaurangmaten tjäna nästan ingenting.

Arbete är dyrt i Sverige och ett skäl till att arbete är dyrt i Sverige är att vi vill att alla ska kunna leva på sin lön. Och även om det självklart finns mycket att göra när det gäller effektiviseringar, automatisering, och liknande så kommer det att vara dyrt att anställa människor i Sverige. Moderaterna vill egentligen ändra på det (fast det förnekar de utåt, trots att de då och då glömmer sig).

Moderaterna vill sänka ”reservationslönen”, vilket innebär att många kommer att tjäna mindre. Det innebär antingen att var och en får sköta sin välfärd själv (om man sänker skatten så att även de lägst avlönade får råd att ”leva på sin lön”) eller att de lägst avlönade inte klarar sig utan allmosor eller bidrag. Vi vill olika, jag och moderaterna. Det är därför moderaternas skattepolitik är farlig: inte för de enskilda förslagen utan för att de flyttar Sverige i fel riktning.

Jag tror att Socialdemokratin måste se över sin skattepolitik, ta ett helhetsgrepp och föreslå en rejäl skatteomläggning. Det borde bli dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga bilar eller sköta hus, till exempel.

Jag tror att en viktig beståndsdel i en skattepolitik som bidrar till att fler jobb skapas är att även utåt erkänna att det finns jobb som faktiskt bör stimuleras (permanent eller tillfälligt); för att de skapar tillväxt och nya jobb. Byggjobb och industrijobb bör uppmuntras i skattesystemet eftersom de genererar andra jobb och får fart på ekonomin, men det gäller även servicejobben. Genom att göra det billigare att köpa servicetjänster bidrar vi till att etablera en marknad som får bra konkurrens, schyssta villkor och dessutom kan bidra till att underlätta ”livspusslet”. Och så skapar det ju fler jobb, vilket skapar mer resurser till välfärden. Och det var ju en viktig del av syftet.

Imorgon om hur klassiska ”S-verktyg” gör Sverige grönare

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Egna val och gemensamt ansvar för välfärden (del 5)

Manifest från en sjuksäng, del 5

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt”
”ska vi passa in någonstans
där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

En ansenlig mängd örebroare (drygt 34000) har valt mig som ledamot i Kommunfullmäktige. Och även om alla dessa inte är medvetna om det (de röstade inte på mig utan på det parti som de tycker bäst representerar deras åsikter om samhället) så är det rätt förpliktigande.

Men det finns två sätt att se på det. En del anser säkert fortfarande (inställningen var vanligare förr) att jag därmed har fått deras förtroende att fatta beslut över örebroarna. Jag anser att det inte är rimligt att tro att en person kan veta hur 34000 tycker (eller 130 000 – alla örebroare påverkas ju av mina beslut, inte bara de som röstat på mig). Det enda jag kan vara helt säker på är att alla inte tycker som jag.

Det finns goda skäl att minska köttproduktionen i världen. Köttproduktionen är ett stort klimatproblem och vill vi leva hållbart måste vi minska andelen kött i vår kost. Av etiska skäl kan man dessutom anse att det är omoraliskt att äta kött. Men bör jag därmed tvinga alla som går i kommunens skolor, förskolor eller bor på vårdboenden att helt sluta äta kött? Rent formellt skulle det nog vara ganska enkelt: genom beslut i Kommunfullmäktige skulle vi kunna byta ut allt kött på matsedlarna på de allra flesta ställen. Men vore det moraliskt?

Jag tycker inte det. Vi bör med gemensamma resurser skapa alternativ som är mindre klimatpåverkande och vi bör informera och arbeta för att köttkonsumtionen minskar och klimatanpassas så mycket som möjligt. Men vi bör inte tvinga människor att sluta äta kött. Dessutom vore det direkt kontraproduktivt, det skulle nämligen ganska snabbt leda till att en del föräldrar flyttar sina barn från kommunala skolor och kommunala förskolor.

Jag tycker att Annika Norlin uttrycker vad det handlar om på ett fint sätt: ”där man får sköta sitt eget huvud, men slipper sköta sig själv”. De flesta människor vill att vi ska använda skatterna till att finansiera välfärd i form av vård, skola och andra investeringar i människors liv. De flesta väljer investeringar i välfärd före skattesänkningar, om man är säker på att pengarna används rätt. Bekymret är självklart att begreppet ”rätt” är ganska subjektivt.

Jag tycker inte att allt duger – att alla påhitt är okej inom offentlig sektor. Tvärtom; jag tycker att användningen av skattepengar överlag behöver kvalitetssäkras bättre (det har jag skrivit bland annat här och här). Men hög kvalitet är inte samma sak som att jag som folkvald ska bestämma vad folk vill ha.

När vi kvalitetssäkrar skolan borde vi se till att det finns utbildade lärare, att lärarna deltar i vidareutbildning, att föräldrar och elever har inflytande och en massa andra saker. Men däremot kan vi inte bestämma att alla ska använda exakt samma pedagogiska metoder. Dels för att föräldrar måste ha möjlighet att påverka hur deras barn fostras, och dels för att olika pedagogiska metoder fungerar olika bra för olika människor. Fast saker som är bevisat effektiva bör användas, på samma sätt som saker som är bevisat ineffektiva/farliga bör sluta användas.

Jag tror inte att det måste finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Jag tror till exempel att alla barn/unga ska tillförsäkras god utbildning, anpassad till deras förutsättningar behov. Åt var och en efter behov är jämlikhet. Men att man får välja vilken skola man vill gå i måste vara lika självklart som att man får göra andra tillval i form av språk och specialinriktningar. Friheten minskar inte jämlikheten, tvärtom kan den bidra till att jämlikheten ökar – att fler får möjlighet att göra de val som somliga (de med mycket pengar) alltid haft rätt att göra (det kräver visserligen förändringar i dagens regelverk för fria skolval och friskolor).

Det allvarliga är att vår jämlikhetssträvan har kommit av sig. Vi har skolplikt i Sverige och vi säger att alla ska få en god start i livet, bland annat genom en god utbildning. Vår ambition är inte att ”så länge 90 procent av eleverna är i skolan så är det okej”. Vi borde ha högre ambitioner än så.

De flesta föräldrar har högre ambitioner än så. Problemet är att om de inte är nöjda med det stöd deras barn får och har åsikter om det – om de ”vill sköta sitt eget huvud” – hänvisar vi dem alltför ofta till att ”sköta sig själv” på ett eller annat sätt.

Jag vet att jag skulle protestera om någon sa till mig att vår dotter eller son skulle få nöja sig med en halvdan förskola, eftersom någon annan har bestämt att det är där hon eller han ska gå. Jag vill vara med och påverka valet och jag vill ha möjlighet att byta förskola eller skola om jag/vi inte är nöjda med den.

Jag tycker att man ska få sköta sitt eget huvud – utan att sköta sig själv.

Jag skulle vilja att vi socialdemokrater sa ungefär så här: ”Vi vill satsa mer pengar på skola och förskola, men vi vet att du inte är nöjd med det. Därför vill vi också ge ditt barn en ’rätt till utveckling-garanti’. När vi lovar att alla, var och en, ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. Om din dotter eller son är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska vi också se till att hon eller han får nödvändigt stöd i sin utveckling.”

En sådan ”garanti” vore på många sätt att bryta med socialdemokratins traditionella sätt att lösa utmaningarna i välfärden. Och det finns många rimliga invändningar mot en sådan ”garanti”.

Men alternativet kan inte vara att vi bara accepterar att alltför många även i fortsättningen misstror skolans förmåga att ge tillräcklig utbildning till barn och unga. Att vi kapitulerar för den fria skolmarknaden och accepterar att var och en får klara sig bäst den kan och hitta en skola som passar.

Med en klassisk liberal syn på jämlikhet kan det kanske vara logiskt att konstatera att alla erbjöds samma undervisning i skolan, men att resultatet blev ojämnt. Men som socialdemokrater borde vi inte nöja oss med det. Vi borde våga ge individen ett tydligt löfte om tillräckligt stöd från skolan.

Jag tror att denna typ av individgarantier skulle illustrera våra vägval på ett bra sätt; de skulle visa på hur vi använder vår ideologi till konkreta förslag som passar en stor majoritet av befolkningen och som är begripliga oavsett om barnfamiljen bor i Stockholm eller i Karlskoga. Och på motsvarande sätt borde vi göra på andra politikområden. Det ska självklart vara möjligt att sköta sitt eget huvud – utan att behöva sköta sig själv.

Imorgon om ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Om medelklassens resa och ”politics of aspiration” (del 4)

Manifest från en sjuksäng, del 4: Om medelklassens resa och ”politics of aspiration”

”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart
jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar
jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’,
’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
Säkert! i låten ”Isarna” (Annika Norlin 2010)

En del invänder säkert att det ju inte är medelklass Annika Norlin beskriver i låten, utan snarare att bo kvar eller att lämna stan. Men på många sätt är ju det bara en fråga om tidsperspektiv. Sverige ser väldigt olika ut men huvuddelen av Stockholms nuvarande befolkning har sitt ursprung någon annanstans. Många har flyttat dit för att de fått ett intressant jobb, andra flyttade för studier på universitet, andra är födda av föräldrar som lämnade någon annan ort när de var unga. Av ungefär samma skäl som de som lämnar idag.

Det är alltså ingen särskilt sorts människor som bor i Stockholm. Men stockholmare präglas av att bo i Stockholm, liksom göteborgare präglas av sin stad och hälleforsbor präglas av sin. Det påverkar önskemål, behov, drömmar och idéer om hur livet skulle kunna vara. Det där är ju självklart, egentligen. Likväl behöver det påpekas eftersom så många glömmer bort det.

Det var faktiskt inte jättemånga år sedan vi hade en debatt i det här landet om att det var orimligt att ”resten av landet” (genom staten) skulle bidra till att järnvägsspåren genom Stockholm moderniserades och gav plats för fler tåg. ”Det kan väl stockholmarna betala själva, de får väl höja sin låga skatt”, menade somliga. (När det gällde Citytunneln i Malmö resonerade landet, intressant nog, annorlunda – det var självklart en statlig investering…).

Med åren insåg fler och fler att det faktiskt var rimligt att resten av landet var med och finansierade nya spår i Stockholm – som är en förutsättning för att till exempel örebroare ska kunna pendla till jobb i Stockholm. Men på andra områden är oförståelsen lika stor idag.

Nu menar en del socialdemokrater att vi ”inte ska anpassa politiken efter stockholmarna” (eller medelklassen, byt efter behov…). Vi ska stå fast vid våra ideal, sägs det. Om det inte passar medelklassen får de minsann anpassa sig till oss, antar jag att det betyder.

Fast det är inte att stå fast vid socialdemokratiska ideal. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Vi har helt enkelt inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla.

Ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen måste lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Så visst sjunger Annika Norlin om att resa utomlands eller att stanna kvar. Men det är lika mycket en beskrivning av många människors drömmar om något annat.

I brittiska Labour diskuteras hur partiet tappat förmågan att besdriva (och beskriva) sin ”politics of aspiration”. Bäst kanske det översätts med ”en politik som uppmuntrar ambition”, men det syftar egentligen på något mycket bredare (läs gärna mer i den här texten om ”Labours southern flaw”); det handlar om drömmar, ambitioner och en vilja att barnen ska få det bättre än man själv har.

Men också om att man, när man får barn, ska ha möjlighet att göra det bättre för familjen. Det är inte typiskt för stockholmare, göteborgare eller engelsmän. Det är inte heller typiskt för ”medelklassen”. Tvärtom: det är olika för alla och därför måste det i en framgångsrik ”politik som uppmuntrar ambition” finnas utrymme för att en del drömmer om att ha råd med städhjälp, medan andra tycker att det är viktigare att ha råd med två bilar (för att man till exempel bor på landet) eller att det faktiskt finns stockholmare som vill bo i hus – trots att snittpriset på en nybyggd villa i Stockholmsområdet är uppåt 4 miljoner kronor.

Vi påverkas av var vi bor, vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, vilka våra föräldrar är och mycket annat. För socialdemokratin har det alltid varit ett övergripande mål att se till att sådana faktorer inte sätter begränsningar för den enskildes drömmar. Det är vad begreppet Möjligheternas Land handlar om, och det var vad Hjalmar Branting menade med att alla ska få förverkliga ”sina bästa stämningars längtan”.

En politik som bidrar till det måste då acceptera att det faktiskt kan vara legitimt att göra det billigare med städhjälp, även om alla inte vill eller kan använda det. Det borde åtminstone vara mer legitimt än att till exempel skattesubventionera tjänstebilar, det är ju inte riktigt alla som vill eller kan använda dem…

En sådan politik måste visa att den inte ser ner på någon på grund av var i landet man bor, om man bor i lägenhet eller villa, om man är lärare eller barnskötare eller om man är ingenjör eller NC-operatör. Och då är det lika okej att stanna kvar på hemorten och jobba som lärare som att flytta till Stockholm och jobba på tillfälliga jobb inom media. Och socialdemokratisk politik måste vara till nytta för båda. Så enkelt är det. Alla ska med.

Imorgon om vad jag tror är en avgörande del för en sådan politik: att få göra egna val samtidigt som vi tar gemensamt ansvar för välfärden.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Ett samhälle där vi bryr oss om varandra – och andra (del 3)

Manifest från en sjuksäng, del 3: Ett samhälle där vi bryr oss om varandra – och andra

”Får man sluta vara hård
Får man luta sig mot nån
Kan du bygga en låg scen
så man får se folk i ögonen”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

Jag hamnade i en diskussion på nyårsfesten och blev beskylld för att bara använda klyschor (han sa elakare saker också, men det berodde säkert på hans alkoholintag). När jag påstod att en politisk skiljelinje var om man ville att arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring skulle vara human och mänsklig påstod han att ”det säger väl alla”. Och han har säkert rätt i att alla säger ungefär så; det är åtminstone ingen som går till val med paroller om att göra sjukförsäkringen inhuman och omänsklig. Men jag påpekade att den som tycker att det låter som om alla säger samma sak också måste bedöma om det finns sanning bakom parollerna. När det gäller sjukförsäkringen tycker jag att det är lätt för de flesta att se att högerregeringen inte var intresserad av en human och mänsklig sjukförsäkring. Det har ju till och med några av de mindre borgerliga partierna medgett i sin valutvärdering.

Men på ett sätt har den något överförfriskade mannen på nyårsafton självklart rätt. Att bara säga ”human och mänsklig sjukförsäkring” beskriver inte vad socialdemokraterna vill. Man måste beskriva en riktning också, vilken typ av samhälle vi vill skapa.

Annika Norlin beskriver det vackert. Ett samhälle där man får ”sluta vara hård” och får ”luta sig mig nån” är mer tilltalande än ett samhälle där plånbok, kontakter eller titlar avgör vilken hjälp man får eller vilket liv man får. Ett mänskligt samhälle som ger möjligheter för alla att utvecklas och växa bygger på kontakten, att man litar på andra och på varandra.

Slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan) var därför inte bara ett tecken på omänsklig politik gentemot enskilda sjuka och arbetslösa. Jag tycker att det också var ett brott mot samhällskontraktet, mot den överenskommelse som vi i Sverige tidigare varit mer eller mindre överens om: vi tar hand om dem som mest behöver hjälp. Reinfeldts regering gjorde tvärtom – de slog på dem som hade det svårast, tvingade cancersjuka att jobba, tvingade sjuka människor att säga upp sig från jobb för att flytta till annan ort och de drog in ersättningen till sjuka som hade fullt upp med att hantera sin sjukdom. Hjärtlöst är bara förnamnet.

För att människor ska våga ta chansen och utvecklas krävs – för de allra flesta – en grundläggande trygghet; att man vet att det ordnar sig även om man misslyckas. Att man får nya chanser både när det gäller utbildning, inkomst och annat. Om det behöver vi vara överens – medmänniska till medmänniska. Vi ska värna dem som har det tuffast. Att utförsäkra människor och slänga bort deras kompetens och livsgnista är att slå mot enskilda människor som behöver stöd, det är att slösa med samhällets resurser och det är att bryta mot samhällskontraktet.

Problemet med att skapa ett samhälle som uppmuntrar gemensamt ansvar och solidaritet är att det inte låter sig göras genom omröstningar i riksdagen. Det går inte att lagstifta om medmänsklighet (även om kristdemokraterna på fullaste allvar tycks tro att det går). Vi kan – på olika sätt – göra det enklare att bry sig om andra. Men det gör vi i huvudsak genom att skapa trygghetssystem som ger alla trygghet och ger alla chansen att komma tillbaka.

Jag tycker att vi socialdemokrater har många goda idéer på detta område, men vi måste bli tydligare i våra prioriteringar. Det ska inte finnas stupstockar i vare sig sjukförsäkring eller andra trygghetssystem, men vi kan inte acceptera passiva system som bara tryggar inkomsten utan att skapa nya möjligheter till jobb och utveckling.

Därför tror jag att det behövs tidsgränser för hur länge man ska kunna gå på a-kassa, men det förutsätter både att det finns andra insatser att sätta in efter att man passerat dessa tidsgränser och att det finns ordentligt stöd – till var och en som behöver det – för att ta sig ur den situation man hamnat i och ta sig vidare.

Då behöver vi någon form av individuella kompetenskonton (otroligt att vi efter så många år fortfarande inte lyckats skapa det) som gör att alla har chansen att en eller flera gånger i livet skola om och börja om på en ny bana. Vi behöver dessutom utvidga trygghetssystemen så att de även omfattar egna företagare, så att fler vågar pröva sina idéer i ett eget företag. Och vi måste se till att alla offentliga myndigheter och organisationer ser som sin uppgift att hjälpa var och en (individuellt) till nya möjligheter.

Men viktigast av allt tror jag är att skapa fler jobb i gränslandet mellan ordinarie marknad och sociala insatser. Det italienska sättet att stötta sociala kooperativ tycker jag kan fungera som förebild. I Italien var det möjligt för sociala kooperativ att betala olika ”arbetsgivaravgift” för olika anställda (vet inte hur det är nuförtiden, jag utgår från en studieresa för 10 år sedan). Det gjorde att de som kom in direkt från stora problem (till exempel missbruk) innebar ingen skatt till staten, men allteftersom man ”normaliserades” (omöjligt ord men får duga…) så ökade också skattekravet. Det innebar att stora sociala kooperativ kunde erbjuda en ordentlig karriär inom kooperativet, som då också på allvar kunde bli en aktör på marknaden och konkurrera med andra företag om uppdrag.

Det finns självklart problem med detta, men det är ett större problem att de människor som exempelvis blivit rena från sitt missbruk därmed inte alltid kan jobba kvar i en verksamhet där de både skulle kunna bidra med viktig kunskap, vara förebilder och – framförallt – där de var trygga. Att tvinga ut nyligen rena före detta missbrukare i arbetslöshet eller till arbetsplatser där de känner sig osäkra är nog inget jättebra sätt att rehabilitera…

Imorgon om en politik som även passar medelklassen…

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Om att stå upp för sin egen idé (del 2)

Manifest från en sjuksäng, del 2

”Det är du som borde leda oss,
det är ni som borde leda oss
Led mig fel om ni vill,
men kan jag någon gång
under min livstid
få bli ledd av någon
som tror någonting?”
låten Riot med Säkert! (Annika Norlin 2010)

Jag tycker att socialdemokratin utstrålade mycket mer engagemang i den gångna valrörelsen än på länge. Delvis visar siffrorna att det är så: över en miljon samtal är historiskt och över hela landet gjorde tusen och åter tusentals medlemmar och sympatisörer ett rejält jobb med att möta människor, lyssna på deras berättelser och utifrån dessa berätta om hur socialdemokratin ville utveckla Sverige.

Vi gjorde ett bra jobb, men det är uppenbart att många inte uppfattade att vi brann tillräckligt, att de inte mötte vårt engagemang. Eller – vilket är mest troligt – att de faktiskt inte riktigt kommer ihåg att de mötte oss. Att vi inte tillräckligt bra lyckades hjälpa dem att hänga upp samtalet vi hade på någon av de välbekanta krokar i hjärnan som avgör om ett samtal blir minnesvärt eller inte.

Det leder till vikten av tydlighet. En del hånar det där med att vara tydlig; de påstår att det handlar om att anpassa sig till reklamspråk och att det bara är sånt där som propagandister ägnar sig åt. Det är trams. Att vara tydlig är att hjälpa den man pratar med att förstå sådant som de faktiskt inte ägnar hela dagarna åt. Den legendariske journalisten Sigge Ågren formulerade det briljant: ”du ska aldrig underskatta din läsares intelligens, men du ska aldrig överskatta deras kunskaper”. Och detsamma gäller självklart vid samtal, i ännu högre grad.

Det är inte självklart för alla varför Anders Borg har fel. Det är inte självklart för alla att moderater vill något annat än socialdemokrater. Det borde inte vara självklart för någon att en socialdemokratisk statsminister automatiskt är bättre än en moderat. Tydlighet handlar om att lyssna på vad den andra säger och samtala utifrån det. Ingångarna i samtalet måste bero på vad den andra vill prata om, men dina värderingar måste du stå för själv. ”If you don’t stand for anything, you’ll fall for everything” sa Bill Clinton. När jag, tillsammans med några vänner, intervjuade brittiska Labours legendariske förnyare Peter Mandelson för många år sedan var han tydlig med en sak: säg alltid samma sak – folk genomskådar om du har olika budskap till olika människor. Det leder oss till vikten av en stark egen idé.

I debatten verkar det ibland som om det är inställningen till en viss skattesats eller en särskild skatt som definierar om man är socialdemokrat. Så är det självklart inte, i så fall hade ju knappast vare sig Hjalmar Branting eller Ernst Wigforss varit socialdemokrater: på deras tid gick det inte att förhålla sig till vare sig ROT-avdrag, RUT-avdrag eller högre bensinskatt. Jag tror inte ens att högre fastighetsskatt var ett socialdemokratiskt krav på den tiden.

Självklart måste skattesystem förändras när samhället förändras, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Därför är det också livsfarligt att formulera sin egen politik i motsats till andra partiers politik. Bara för att moderaterna säger att de vill sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare är det inte en dålig idé. Bara för att folkpartister säger att de vill att skolan ska ge kunskaper är det inte en dålig idé. Bara för att kristdemokrater säger sig vilja uppmuntra människors engagemang så är det inte en dålig idé.

Sedan kan man tycka att deras förslag för att gå i den utpekade riktningen är dåliga, att våra förslag vore mer effektiva, mer rättvisa eller mindre kostsamma. Men man behöver inte vara emot något bara för att någon annan sagt det.

Det finns klara fördelar med att själv fundera på vad ens grundläggande idéer är… Det gör nämligen att man lättare kan ta ställning till förslag som presenteras: man kan fundera på om ett förslag a/ bidrar till att vi kommer närmare målet, b/ gör att vi kommer längre från målet eller c/ inte spelar någon roll alls för att komma närmare målet. Om svaret är b/ är det en bra idé att argumentera mot förslaget, men om svaret är a/ eller c/ kan man lika väl lägga ner argumentationen (eller ansluta sig till kampen!).

Jag är inte världsbäst på att i en mening formulera varför jag är socialdemokrat. Tvärtom, alltför ofta fastnar jag i ord som för mig betyder mycket – men som för lyssnaren inte alls är självklara. Det är nämligen en grundläggande faktor (apropå tydlighet): ord definierar inte ideologi. Det finns inga särskilda socialdemokratiska ord (även om en del ibland verkar lägga in ord som ”trygghet”, ”solidaritet” och ”jämlikhet” så många gånger som möjligt för att det då blir mer sossigt…). Berättelser, vägval och helheter definierar ideologi.

För mig är det två grundläggande principer som jag försöker utgå från när jag tar ställning till förslag och när jag driver politik:

1. Socialdemokrati handlar om övertygelsen om att vi tillsammans kan se till att fler får chansen att utvecklas. Att ett land med mindre klyftor är bättre för alla – att alla tjänar på rättvisa. Eller som Mona Sahlin sa i sitt sommartal i Tanto i augusti, när hon pratade om vad som kännetecknar Sverige, världens modernaste land: ”Att vi bär kostnader för sådant som vi alla behöver tillsammans. Att vi sprider risker och livschanser. Att vi omfördelar mellan dem som har och dem som inte har. Att vi har en välfärd som river hinder och kompenserar för din bakgrund.” Om Möjligheternas Land: ”Det är ett Sverige där alla får chansen att utvecklas till sin fulla potential. Där klassresor är vanliga för att den sociala rörligheten är hög. Där alla får möjlighet att dra sitt strå till stacken.”

2. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket,” sa Gustav Möller. Jag lägger till: varje rätt använd skattekrona skapar fler möjligheter för människor. Därför ska vi – bara – använda skattepengar och gemensamma resurser till sådant som är viktigt. För mig måste det finnas skäl till varför vi gör något med gemensamma pengar, och det kan ske av något av dessa tre skäl:

  • det är bättre och mer effektivt så
  • det blir annars inte gjort
  • det utjämnar orättvisor och ger fler människor möjligheter

Ta skatter som exempel: jag är inte mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men man kan också använda de pengarna till att göra viktiga satsningar, och det väljer jag hellre. Om skattesänkningen däremot bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till de viktiga satsningar som jag vill se, och då väljer jag hellre den skattesänkningen. Och jag vet att majoriteten av svenskarna håller med mig om båda dessa val. Problemet har väl dock varit att socialdemokratin inte vågat stå upp för detta. ”If you don’t stand for anything – you’ll fall for anything”, som Bill Clinton sa.

Om man har en stark egen idé så vågar man vara tydlig i opposition. Då kan man kritisera orättvisor och formulera alternativ. Och då kan man också släppa fajter som inte är nödvändiga att ta – det finns sällan något egenvärde i att vara mot förslag. Och då kan man fortsätta engagera de tusentals människor som jobbade stenhårt i valrörelsen för att byta regering och få ett Sverige med mindre klyftor och fler möjligheter.

Vi måste lyckas med att engagera många, vi måste vara tydliga och vi måste våga stå för vår egen idé.

”Står på barrikaden,
en 2000-tals suffragett
Rosa Parks sa aldrig
att det skulle vara lätt”
Låten Riot med Säkert! (Annika Norlin 2010)

Imorgon om ett samhälle där vi bryr oss om andra och varandra.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Manifest från en sjuksäng, del 1: Varför förnyelsen måste vara rejäl – och anknyta till traditionen

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt
ska vi skriva en ny bibel med tio nya budord”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin 2010)

Det finns skäl att återkomma till de tunga siffrorna ur vallokalsundersökningen, gång efter gång efter gång: 23 procent av de fast anställda röstade S, 32% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller den svenska ekonomin, 37% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller skatterna.

För mig är det grundläggande kritik mot socialdemokratin. Det parti som genom den svenska historien drivit en brett accepterad politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet. Det har jag konstaterat tidigare, liksom att det inte var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar.

Det är därför förnyelsen denna gång måste vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; vi har gjort mycket och den grundläggande berättelsen är fortfarande relevant för de flesta svenskar. Liksom våra grundläggande värderingar. Problemet är bara att alltför få svenskar upplever att vi och våra förslag är relevanta för att leva upp till våra grundläggande värderingar. Därför borde vi förnya politiken, likväl som personerna i ledningen (om detta skrev jag bland annat igår).

En sak jag också skrivit tidigare är, särskilt efter den senaste tidens s-debatt, viktigt att påpeka: Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla.

Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

För flera månader sedan började jag formulera mina tankar om socialdemokratins nödvändiga förnyelse utifrån några citat från Annika Norlin/Säkert!. När jag efter nyår tillbringade några dagar i en av sängarna på USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro) tog jag fram det där och det slutade med en rätt lång text (därav rubriken ”Manifest från en sjuksäng”). Nu är den uppdelad i ett antal delar.

Imorgon kommer del 2, om vikten av engagemang, tydlighet och en stark egen idé.

Förnyelseagenda à la ”Säkert!”

”Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här”

Så sjunger Annika Norlin/Säkert! i låten ”Fredrik” (läs min ”analys” av den låten här…). Och vi får faktiskt se till att bygga upp nåt som är bättre än det här. Eller läs bara dessa tre konstateranden (ur vallokalsundersökningen). Det är tre siffror som sparkar:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad äller skatterna: 37 % (54% för högern)

De där siffrorna säger något riktigt allvarligt. Det parti som genom den svenska historien drivit en politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet.

Det var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar. Om det handlar om ”medelklass i storstad”, ”arbetarklass i landsbygd”, ”djuphavsdykare på Stureplan” eller ”glada pensionärer” spelar faktiskt ingen roll. Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Sifforna jag återgav ovan pekar på att vi inte lyckats övertyga svenskarna om att vi står för utveckling och tillväxt. Och det är inte unikt. När vi härom veckan träffade företrädare för Labour i Storbritannien var deras analys nästan exakt densamma: de har förlorat förmågan att vara bärare av modernitet och utveckling. Det som gjorde New Labour (och Tony Blair) så framgångsrika var förmågan att beskriva hur Storbritannien skulle moderniseras och förbättras. Våra brittiska partikamrater pratar om ”politics of aspiration” och när man lyssnar på deras beskrivning så är det nästan bara att byta ut språket och ändra ”soutern Britain” till ”storstadsområden”. (Läs Patrick Diamond & Giles Radice om ”Labour’s fatal southern flaw?”!)

Det är alltså ett hyfsat stort uppdrag att förnya den socialdemokratiska politiken och formulera ett trovärdigt regeringsalternativ till valet 2014… Och då är det fyra områden som Socialdemokraterna måste diskutera ordentligt, jag tänkte återkomma till dem under den närmaste tiden. Men just nu gör jag det lätt för mig. Jag formulerar inte ens mina egna tankar utan låter Annika Norlin/Säkert! (helt ofrivilligt) formulera dessa fem utmaningar…:

  • ”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’/ och ’jag köper vatten på flaska’/ och ’hon älskar inte dig'”
  • ”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad / För jag får ryggbråck och 80 öre per dag / Och till julen får vi pennor med företagslogga på / Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
  • ”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart / jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar / jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’ / ’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
  • ”Får man sluta vara hård / Får man luta sig mot nån / Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen”
  • ”Ska vi starta upp en by / ska vi bygga upp nåt nytt”…”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud / men slipper sköta sig själv”
  • ”Det är du som borde leda oss, det är ni som borde leda oss / Led mig fel om ni vill, men kan jag någon gång under min livstid få bli ledd av någon som tror någonting?”

Den som vill kan ju fundera på hur Norlin-citaten ska kunna förvandlas till en reformagenda…  (Samtliga Norlin-citat ovan från Säkert!-låtar)